Allas blickar gick från mig till personerna vid dörren. Jag kände genast igen ansiktet som hade kollat på mig med hård blick föra året i december. Hennes hand var runt min pappas hals och hennes röda ögon riktades mot mig när hon hade svängt färdigt med sitt orange röda hår. Victoria.

"Har jag missat något?" sa hon med den klingande hesa rösten som kunde skrämma vem som helst. Alla vampyrerna väste och varulvarna skiftade snabbt form från människa till vampyr.

"Vad vill du?" fick Carlisle fram mellan tänderna.

Hennes sneda leende bleknade och hon tappade Charlie i golvet. Han slog i huvudet med en hård smäll så jag trodde han svimmade.

"Pappa!" Skrek jag när han försiktigt reste sig upp. Alice sprang fram och hämtade upp honom.

"Jag vill ha min man" Hon stannade upp en liten stund "Eller henne" hon pekade på mig. Hennes naglar var lika röda som hennes hår.

"Din man går nog inte att få tillbaka" Sa Edward sarkastiskt. Han väntade lika lång stund som hon hade gjort "Och min fru ska du inte få!" medan han sa dom sista orden hoppade han mot henne och började slita av delar. Alla andra hjälpte till och efter några minuter var en stor eld utanför vårt hus. Jag hoppades att ingen av grannarna var hemma och jag verkade ha rätt.

Jag viste att dom skulle ta Victoria med storm. Det var en mot sexton.

"Är hon borta" Frågade jag och andades ut när alla nickade. Jag vände mig bort mot Charlie som låg med huvudet i Sues knä. Hon hade lagt en trasa med vatten kallt som Edwards hud på hans panna.

"Bella... Vad är det som pågår?!" Jag förstod genast att det var vampyrerna och varulvarna han syftade på.

"Eh... jo det är så att... Familjen Cullen är..." Jag la ansiktet i händerna och började gråta. Jag grinade för att jag hade ljugit om nästan halva mitt liv för min egen pappa. Edward kom fram och kramade om mig.

"Nej håll dig borta från min flicka ditt odjur!" skrek Charlie till Edward.

"Han och hela hans familj är... Vampyrer" sa jag. "Och Jacobs och alla hans kompisar är Varulvar"

"Håll dig borta från dom alla! Gå härifrån jag kallar på förstärkning!" skrek Charlie igen.

Jag kände mig plötsligt tom. Alla började gå mot dörren utom Edward.

"Vi är inte farliga för dig eller Bella" Sa han "Jag älskar Bella, och jag tror nog att hon Älskar mig med..."

"STICK HÄRIFRÅN!" Charlie fick en röd blå ton i sitt ansikte.

Det var bara jag och Edward kvar i huset och det kändes jobbigt att ha han här jag ville inte att Charlie skulle göra något han snabbt skulle ångra. Inte för att jag var rädd att Edward skulle dö, men Charlie.

"Jag förstår" sa Edward och började gå mot dörren.

Jag var tom. Det kändes som att jag inte kunde prata. Jag öppnade munnen för att säga något men jag fick bara fram en massa konstiga ljud.

Charlie hade rest sig bort från Sues knä. Han blev rädd för henne fast hon inte är farlig alls. Hon gick där ifrån snabbare än Edward som fortfarande stod och hängde vid dörren.

"NEJ!" Fick jag äntligen fram när Edward drog i dörrhandtaget.

"Bella det är som i gamla tider, Din pappa bestämmer" Sa han och log det där leendet som fick mig att smälta.

"Nej det gör han inte Edward snälla lämna mig inte. Jag..." Mer fick jag inte fram för tårarna stoppade mig. Edward försvann bakom dörren och jag såg bara en snabb skugga röra sig utanför.

"Hur kunde du!" Skrek jag till min pappa "Du är värdens sämsta pappa! Jag hatar dig!" Jag blev chockad över hur arg jag kunde bli. Jag fick inte dåligt samvete men jag hade aldrig sagt något sådant till Charlie förut.

Jag började springa upp till mitt rum när han stannade mig med bara ett ljud.

"Bella, dom är farliga för dig. Jag måste ringa poliser nu dom måste....Dödas!"

Jag kände hur allt runt omkring mig snurrade. Eller var det jag? Jag satte mig ner i trappan och tog mig på huvudet.

"Vad är det?" Sa Charlie. Han lät faktiskt lite orolig.

I ena sekunden kollade jag på Charlie, och i andra sekunden. Blev allting svart.

Jag vaknade på sjukhuset. Charlie satt och pussade på min hand.

"Sluta" Han kollade förvånat på mig men fortsatte.

"Sluta sa jag!"

"Bella" han pekade mot doktorn och jag såg att det var Carlisle. Jag blev glad av att se honom men jag kunde inte låta bli at titta runt i rummet. Jag trodde att han fanns här någonstans. Men jag såg honom inte.

"Är Edward här?" Frågade jag Carlisle. Jag såg Charlies blick sjunka ner lite men jag brydde mig verkligen inte om vad han tänkte.

"Nej, han bestämde att vara hemma så inte Charlie skulle bli arg igen" Han gav Charlie en arg blick och ett morrade steg ur den snälle doktorns strupe.

"Jag ska inte berätta det har jag ju lovat" Sa Charlie.

"Bra, vi är inte problem för dig eller Bella. Eller inte för Bella i alla fall" Sa han och hans röda ögon, som han nu visade, fick mitt hjärta att bulta snabbare än någonsin.

"Kommer jag någonsin att få komma hem till er igen?!"

Carlisle suckade och kollade sedan på Charlie. Jag förstod vad det betydde.

Jag skulle aldrig mer få träffa Alice, Rosalie, Emmett, Jasper, Carlisle, Esme och framförallt.
Edward.



Hehe..^^