Urgrym "Fan-fic"

Vet inte riktigt ifall jag kan kalla det fan-fic men jag kör på det XD
Ni vet storyn jag fyndade igår? Hon har iallafall utökat och skrivit nytt. Kapitel 1 är klart och hon har skrivit mer på Kapitel 2. Jag bara älskar hur hon skriver och fastnar direkt. Som om hon suger ner mig i berättelsen XD
Det är juh många som gillar Fan-fics så detta är verkligen ett måste! LÄSLÄSLÄS!

Klicka här så kommer du till kapitel 1...

Ebba fyndar ny story!

Hittade en - som jag tycker är - väldigt bra ny historia! Påminner om Twilight lite men jag tycker tjejen har skrivar-talang :D

"Dörren slogs upp och en sval bris drog genom hallen och ut till köket där en blek flicka med långt, mörkbrunt hår och ljusblåa ögon stod med en sliten bok i handen. Flickan tittade hastigt upp med ett skräckslaget uttryck i ansiktet, slog igen boken och slängde den på köksbänken.
”Jag är här inne!” ropade flickan åt pojken som sprungit in genom dörren.
Innan hon avslutat meningen hade han kommit in i köket. Hans perfekta ansikte var bara några decimeter från hennes. Han höll fram handen och tittade på henne med oroliga ögon. Flickan sträckte fram handen och lade den enkelt i hans. Som om den passade in där. Pusselbitar som gick ihop. Hon log ett leende men skräcken levde kvar i hennes ögon.
"De kommer aldrig ta dig ifrån mig" Sade han med en röst lenare än sammet.
Hon vände bort blicken och bet sig i underläppen.
"Jag är bara Mänsklig. Någon gång kommer jag försvinna." Svarade hon.
Det blev en kort tystnad och hon hörde hur han bet ihop.
"Då följer jag med dig." Sade pojken.

Klicka här för att komma till hennes blogg...

Night reading.

Fanfic lånad från fanficton.net, användare: xoOhhMyyEdward - läs gärna hennes berättelse Confused, love it! =)


It was bliss sitting like this. I could all day; in the arms of the one I loved. There was an unspoken bond between us two. He was mine forever. Where we were concerned, there was no other. There never was or would be. At least, that’s what I thought.

“I loved your mother once.”


“I loved her Nessie, more than anyone knows; everyone thought it was an infatuation. It wasn’t. It was love.”

I pulled myself from Jacob’s grip. Why was he telling me this? Jacob, my Jacob.

“Why are you telling me this Jacob?”

“I just thought you should know.”

I can’t believe he thought I wanted to know this. I knew he had a thing for my mother Bella when he was younger. But I didn’t realise how deep the feeling was.

“Did you love her like you love me?”

“Nothing can compare to the way I feel about you. I imprinted you Nessie.”

I jumped up and started pacing. Then it hit me.

“Yeah, exactly. You imprinted. You fell in love with my mother by your own accord. Obviously that means you wanted her more than you want me. You’re forced to love me, you chose to love her. That makes the way you felt about her more real and – “

“Nessie,” Jacob said softly and huskily, “Even if I didn’t imprint on you I’d still love you.”

“No, don’t do this Jacob. You hated me when I was born; I know that, because I was going to kill Bella!” Tears were starting to well in my eyes, threatening to fall down my cheek. “If you didn’t imprint and if Edward hadn’t been able to turn her, you’d want me dead. You’d want nothing to do with me. No one would.” The truth I’d been keeping in had slipped.

Jacob held me from behind and nuzzled my neck.

“Imprinting was fate Nessie. We were meant for each other. You’re not a monster; you wouldn’t be even if Bella wasn’t turned.” He soothed.

“I don’t care Jacob!” I tried to wrestle from the solid cage his arms made around me. He was too strong. So I did something I hadn’t done since I was only a few months old. I bit him.

He let go of me, in pain, he held his arm with his hand.

“What the hell Nessie? He shouted, the cuts already closing up.

“See, I’m a monster. I hurt people. I hurt you Jacob and I don’t want to, but I do. You know I have a temper, like my dad. If I got angry enough with you, I’d want to hurt you, and then you’d have to hurt me to stop me. And you wouldn’t be able to do that. And you know why?”

He was staring at me, with soft, chocolate brown eyes that seemed to bore into my soul. If I had one that is.

“Why?” His voice was soft.

“Because you love me.” My voice cracked and I cried.

He walked cautiously over to me. He held me in his arms, softly, but hard enough for me to feel safe.

“I’ll never leave you. Never. You know that, wherever you go, so do I.”

I looked up at him, tears glistening on my face. He kissed them away, and I buried my face in his neck as he stroked my hair.

“I love you.”

“I know... I love you too.”

The first time we had said that out loud. Love for Jacob was a feeling I couldn’t remember not having. It felt good to say it to him.

He smiled cheekily and brushed my face with his knuckles and our faces leaned in and our lips met, as he cupped my face in his warm hands. It was an innocent kiss. But one filled with promise. A promise of forever and ever.

He was my Jacob.


/ Linda

Lindas fanfic; kapitel 3

Nu är det tredje kapitlet här! Blev klart lite snabbare, nästa kapitel, kapitel 4 kommer bli ett väldigt långt!
Kanske börjar skriva på det redan idag =)
Hoppas ni gillar detta kapitel!

Chapter  3.  Ready?


It was late, I was lying in my bed trying to sleep. But my thoughts kept me away, I was worried for tomorrow, find friends and everything, I was a bit shy when it came to people I never had met. I could only wish for a miracle.

‘Can I come in?’ I hadn’t heard that dad was in my room.


‘Are you nervous?’ He took my hand.

‘No, just a bit concerned.’

‘Don’t be.’ He kissed my forehead.

After the conversation he left my room, and I started to feel tired.

A few seconds later my imagination took over.

‘Good morning, hunny’ I could feel my mothers hair on the tip of my nose, her special way to wake me up.

‘Breakfast’ Esme said from the kitchen.

I walked down the stairs and as I was about to take the last step on the stairs I could feel how I was going to fall, headfirst.When I was almost 4 centimeters from the stone floor I felt a hand grab my two shoulders.
‘Thanks Jasper’ Jasper had saved me from a bad faceplant.
‘You should watch where you go’ He smiled and went up the stairs.
I continued walking to the kitchen, as I came in Jacob was there, it wasn’t surprising any more.
‘Are you alright dear?’ Esme turned her head a bit to the left and raised her eyebrows.
‘Y.. Yes, just a bit shocked, that’s all.’ I noticed that my voice was shaky.

20 minutes later..

‘Are you ready?’ Jacob asked, he had a huge smile on his face, what was it now he was happy about?

‘Yes, I am.’ I looked around me, dad wasn’t here.

‘Wheres dad? Ain’t he going to drive ous to school?’

‘No, he was busy.. I’m going to drive ous.’ Oh, that was why he was so happy.

‘And he also said that I could take the car with no roof.’ Jacob smile was so big that his straight teeth appeared.

I jumped in the car, on Jacobs right side, I leered at Jake and it was then I became all warm, he was looking really hot.

Kommentera gärna! =)

Lindas fanfic.

Ja, tack än en gång för alla söta kommentarer =)
Jag ska göra klart kapitel 3 idag, så att ni kan få lite mer läsning ikväll!
Men nu ska jag fixa mig, även fast jag bara ska vara hemma.. hehe ;)

Ses ikväll!

It was like ending a new chapter before you even have started it.

Det är min egna nya påhittade mening, min favorit för tillfället! ;)
Är du sugen på fler engelska fanfics av dem som faktiskt bor runt USA, England m.m ?
Då har jag rätt sida för dig! =)

Enjoy your reading :)

Lindas fanfic; kapitel 2

Tack för dem fina & söta kommentarerna om min fanfic, det värmer! =)
Här kommer det andra kapitlet, ganska kort men ändå. Efter längtat I guess? Haha ;)

Chapter 2. Euw!

Renesmee POV:

‘Uhm, Jake.. Do you mind if I beg you to leave the room för a sec?’ I looked down at the floor, I didn’t want to be rude, but this moment was a awkard and an embarassing one.

‘Yes, sure.’ Trying not to walk with such heavy steps he leaved the room.

Oh boy.. If I could only imagine what dad would do if he would find out what had happen, I hope Jake doesn’t think about it.

I putted on my clothes and started to play with my hair in front of the mirror.

‘Dinner!’ Esme called for me and Jake, the only two normal food eating people in here.

‘Coming!’ I did know that I didn’t have to yell but it was fun and auntie Rose thought it was annoying, Jake and I liked to teas Rose, or most of the time it was Jake who enjoyed it the most. When I came down to the kitchen Jake was already sitting and eating, may be I shouldn’t call it eating, he gobbled, it looked kind of funny. I giggled as low as I could, I didn’t want to disturb. I grabbed my food and started to eat, yummie.. fried diced meat with onions and potatoes. It felted as somebody were missing, then it hitted me. It was Seth of course, I missed him and every time when Jake and I talked about him I saw in his eyes that he was missing Seth too, may be Leah a bit too, but I didn’t like her so much and she didn’t like me either. I wanted to do something for Jacob, I mean he had moved with us, without his pack and I made him suffer.

‘Can’t you call Seth and see if he’s free on the holiday?’

‘No, his busy.’ He spitted out between the bites.

‘And how do you know that? You haven’t talked to him! And you haven’t transformed in a few weeks!’

‘Alright, I’ll call him. But just because your begging me too.’

Yeah, right. I did know he wanted it too, but he had to much pride to show it.

‘Good.’ I smiled. I was totally measured, Jake was still eating but that was because he was given more food then me.

‘May be you should invite Leah too?’ Esme said, she had eavesdroped, and so had the others.

‘Why don’t you invite Embry, Sam or even better, everyone?’ Carlisle suggested.

I saw Jake’s inner huge grin, he wasn’t pleased with the idea.

‘Oups.’ I whispered so low that only Jake could here.

‘Your so getting for this.’ He gave me a huge smile as he whispered the five words.

I tryed to look scared and started run in circles, it didn’t go very well, I started laughing and Jake did too, and as he laughed it came food on the floor.

‘Euw!’ I pointed laughing on the food at the floor.

And then I ran upstars with Jake behind me, chasing me.

I ran into my room and layed down on the floor, a little exhausted.

‘Got ya!’ Jake said with a huge smile on his face, sitting on top of me.

‘Looks like you did, huh? I smiled back.



Sådär, kapitlet var kind of kort jag vet ;D Men det får duga för tillfället!

Kommentera gärna!

Lindas fanfic!

Det är absolut förbjudet att kopiera eller påstå att denna fanfic är gjord av någon annan än mig, Linda Larsson på Twifans.blogg.se!
Fanficen är Renesmees POV & fanficen handlar om Nessie & Jake.

Chapter 1

It’s Enough

Somekind of summary and thinking part:

It was one day before the school would start and I was seriously nervous. It was not the thing that I would begin 10th grade, just the fact of me not knowing anyone, apart from one. The summer had been a total chaos. We had moved and with we I meant my big family, mum and dad, Rose & Emmett, Alice & Jasper and finally Esme & Carlisle, we had moved to Atlanta the first week of the summer, first I thought it sucked. The thing that made it harder for me to move was Charlie, when we were about to say our ‘farewells’ his eyes became glossy and a few tears ran down on his cheeks, Charlie ment so much to me but I hadn’t realized it before we were leaving Forks. And I felt sorry for Jake who moved with ous because now he was far away from his pack, but he told me that it was fine. And the only thing I could do was to trust my bestfriend.



Renesmees POV:


‘Stop it!’ I screamed loudly to Jacob.

He was running around in the house with my make up, he thought that I looked better with out it and he always gets what’s he wants now a days because of me. I couldn’t stand his ‘dog eyes’ when he was begging for whatever he wanted.

‘Jake, I think it’s enough.’ Pleaded Esme, maybe she saw the anger bubble up so much that I soon would crack.

He didn’t listen and kept running.

‘MUM!’ I was going to expload. I didn’t want to be near the dumb boy even do he was my best friend and some kind of brother. I went up to the bathroom and closed the door with a bang.

I needed to calm myself down and to that I would need to take a cold shower.

The cold water really calmed me down but of course Jake would destroy my new peace of calm as soon as I would walk out of the room.


Oh no! I hadn’t locked the door. The only thing I could hope for was that it was aunt Alice or Rose or even better mum, but not with such a surprise, it wasn’t.

‘Nessie, is that you?’ I could hear clearly that the voice belonged to Jake.

‘Yes?’ I said but pronounced it as a question.

‘So you know I have left your make up on your desk, and I have some clothes with me that you can wear, if you liked too.’

‘Thanks, you can leave that in my room too.’

I heard him close the door softly.

Aw, was he trying to apologize?, or may be mum had told him too, but neither way I was satisfied with the apologize.

Quietly I sneaked out of the bathroom and went to my room with a towel wrapped around my body. As I went in to the white room I saw Jake lying on my rectangular bed, sleeping, so sweet.

I putted on my bra and panties with a bit of stress. I leered at Jake and saw that he was going to open his eyes in a few seconds, I got panic.

I flew in the air trying to land in front of the bed, but obviously I had inherit my mothers clumsyness, my left knee hitted the right corner of the bed. I took my hand over my mouth trying to reduce my voice.


I couldn’t open my mouth and answer, I would just moan, and I didn’t want to take the risk.

‘You know that you have a mirror in front of your bed, right?’

Shoot! He had seen me through the big mirror on the wall.

‘Y..yeah’ I coughed out.

Trying not to feel more embarassed, I automaticly went up standing on my feet.

BY: Linda Larsson - twifans.blogg.se

Vad tycker ni? =D

Fan-Fic. Kapite 3 Minnen.

Min dator är paj.
När jag skriver så flyttas texten upp ibland så allt blir piss!
Men iaf här kommer tredje kapitlet av min Fan-Fic... Jag har inte redan lagt in det kapitlet va?

Mina bruna ögon blänktes av tårar som nu strömmade ur ögonen på mig. Charlie började gå mot mig medan Carlisle gick bort.

"Bella..." Han kollade på min sorgsna blick och sänkte huvudet mot golvet.      "Du har förstört mitt liv. Jag flyttar hem till Jacob" Sa jag. Jag hörde hur kaxig min röst lät man hörde inte en tår i den. Fast mina kinder nu var blötare än havet.

"Varför? Till honom?" Han rynkade på dom buskiga ögonbrynen och tittade på mig och såg förvånad ut.

"Han verkar vara den ända som förstår mig" Han verkar vara den ända utom Edward som förstår mig tänkte jag.

Det skulle vara fel att nämna Edward i denna situation. Han skulle bara bli arg, argare än jag var nu.

"Bella, jag förstår dig men dom är..." Ännu en gång stannade han upp. "...dom är säkert inte farliga mot dig, men jag vill inte utsätta dig för fara"

Jag förstod att han inte ville det. Jag var den ända familjemedlemmen han hade sen mamma lämnade honom. Men Edward skulle aldrig göra mig illa det var en av dom tre saker jag var säker på i livet.!

"Pappa, han skulle aldrig skada någon. Dom lever bara på djurblod!" Min röst lät lite tystare än jag hade tänkt mig men tillräckligt högt för att jag skulle låta bestämd i det jag sa.

"Man vet aldrig..."

"Vadå?! Vad vet man aldrig pappa? Har du blivit förälskad i en vampyr någon gång?" Han tystnades "Dåsa" Sa jag och vände mig om i sjukhussängen.

Jag blev utskriven från sjukhuset efter bara några dagar, det kan helt och hållet bero på att jag egentligen inte var sjuk. Men nu skulle dagarna flyga iväg utan Edward vid min sida.

Vi satt i bilen under tystnad vilket var väldigt skönt för jag ville inte diskutera mer med Charlie.

Vi kom hem snabbare än väntat, jag sprang upp för trappan och in till mitt rum. När jag öppnat dörren och slängt mig på sängen...

"Hej" Jag hörde den! Sammetslen och Hes det var hans röst. Den rösten. Den vackraste av dom alla.  Jag vände mig snabbt om och tittade. Jag bara tittade på honom jag var inte säker på om jag drömde eller inte. Men jag började långsamt gå mot honom. Jag la min hand på hans iskalla kind och häpnades över att han var i mitt rum, med mig. Edward.

Han började kyssa mig dramatiskt och jag njöt av varenda sekund.

Min ena hand flätades in i hans hår medan den andra kramade hans midja, vilket han gjorde med mig också. Det knackade på dörren och i på en sekund hade han dragits ifrån mig och kyssen. Det var antagligen Charlie.

Jag suckade men gick mot dörren för att öppna. Jag blev chockad över att det inte var Charlie.

"Hej, Hur mår du?" Jacob stod där med bar överkropp som ledde ner till hans shorts och hans svarta flip-flop. Han log mot mig med sina stora bruna ögon.

"Hej" Mumlade jag fram.

"Du svarade inte på min fråga?" Han såg frågande på mig.

Jag kastade mig i hans famn och nästan skrek: "Jag mår inte alls bra!"

Han tog emot mig som om jag bara gått in i hans famn, han var nu som varulv väldigt stark. Jag hade alltid varit glad över att jag hade Jacob. Han hade alltid sin stora varma famn öppen, även om det gällde blodsugarna.

"Vill du hjälpa mig med min bil, det finns fortfarande lite kvar att göra" Han ryckte på axlarna. Jag hörde ett lågt morrande från fönstret och när jag tittade dit satt han där. Jag började flämta och blev genast yr igen men jag rörde mig fram mot honom. Jag ville avsluta kyssen vi hade påbörjat innan Jacob han komma.

"Edward?" Sa jag frågande. Han tittade på mig och log ett skumt underbart leende. Han hoppade ner från fönsterbrädan började gå mot mig och när han äntligen kom fram tog han mig i sina armar och började kyssa mig. Igen.

Jacob fräste stängde dörren och inom loppet av en sekund startade bilen och han körde iväg. Edward la sig över mig i sängen och jag kände att jag började bli ivrigare än tillåtet för Edward. Men han verkade inte bry sig. Han fortsatte. Han släppte mina läppar. Han började från pannan och vandrade ner till min hals. Hans iskalla läppar var sköna mot min hud som blivit varm av Jacobs famn. Jag sträckte på halsen och nu kände jag även hans händer som strök mig över ryggen. Det var inget jag ville göra men jag slet mig loss.

"Edward!" Sa jag och började gråta.

"Jag gjorde dig besviken!" Han rörde sig snabbt mot fönster. Jag trodde att jag inte skulle hinna stoppa honom men jag skrek!:

"NEJ! Edward det var underbart men jag kom på en sak!" Jag sa det så högt och snabbt jag kunde, jag var rädd att Charlie skulle höra men jag trodde att han somnat på soffan.

"Kan vi inte träffas..." Jag avbröt mig själv "I smyg?" Jag la huvudet på sned och log lite. Han log också och jag antog att det betydde ja.

Jag kastade mig runt hans hals och började kyssa honom igen.

"Absolut" Sa han.

Jag log mitt bredaste leende.

"Det bästa jag gjort" Avslutade han sin egen mening.

Edward sov aldrig över den natten, han sa att han hade annat att göra vilket jag viste.

Jag satt vid köksbordet och åt frukost. Rostad macka med skinka och ett glas juice.

"Du ska inte till skolan idag" Va? Tänkte jag när Charlie helt plötsligt sa till mig att inte gå till skolan.

"Va, vad... varför då? Pappa jag behöver bra betyg innan jag går ut!" Jag skrek inte men jag pratade högre än jag bruka.

"Du ska inte vara i närheten av Edward eller i närheten av Familjen Cullen över huvudtaget, Bella. Ingen borde vara det!" Han såg strängt på mig och suckade över mitt ansiktsutryck. Jag utryckte mig argt och ledset. Jag öppnade ytterdörren gick ut till bilden satte mig och körde iväg snabbare än Charlie hann komma ut.

Jag tittade i backspegeln varannan minut för att försäkra mig om att Charlie inte följde efter mig.

När jag kom fram till skolan, en kvart tidig, stod Edward lutad över sin bil och höll sin mobil vid örat.

Jag steg ut ur bilen och började gå mot honom. Han stängde av mobilsamtalet och dök upp mitt framför ögonen på mig.

Jag hoppade till men suckade sedan ut.

"Hej Damen" Sa han och log sitt sneda leende. Mina knän vek sig med han fångade mig innan jag föll till marken.

"Tack" Jag lät försiktig men blev glad.

"Har du smitit ifrån din pappa igen?" Hans vackra leende var inte så brett men jag förstod att han var glad.

"Ja, men vad menar du med igen?"

"Du kom inte ihåg James, eller hur?" Det namnet. Det namnet som hade jagat mig för fyra år sen efter han känt min doft när jag följt med Cullen för att spela Baseboll. Han som torterade mig i min gamla balett sal. Han som fick mig att svika Charlie. Han som var gift med Victoria som Edward dödade för bara några dagar sen, eftersom hon ville ha mig.

James som ville döda mig. Det var då jag var tvungen att svika pappa. Och det var det Edward menade.

FAN-FIC. Kapitel 2. Förlora

Japp ,,  här kommer andra delen av min Fan-Fic.
Det var några som gillade den och en som tyckte den andra var bättre :P (RA ATT DU ÄR ÄRLIG!)
Men men här kommer den i alla fall!

Allas blickar gick från mig till personerna vid dörren. Jag kände genast igen ansiktet som hade kollat på mig med hård blick föra året i december. Hennes hand var runt min pappas hals och hennes röda ögon riktades mot mig när hon hade svängt färdigt med sitt orange röda hår. Victoria.

"Har jag missat något?" sa hon med den klingande hesa rösten som kunde skrämma vem som helst. Alla vampyrerna väste och varulvarna skiftade snabbt form från människa till vampyr.

"Vad vill du?" fick Carlisle fram mellan tänderna.

Hennes sneda leende bleknade och hon tappade Charlie i golvet. Han slog i huvudet med en hård smäll så jag trodde han svimmade.

"Pappa!" Skrek jag när han försiktigt reste sig upp. Alice sprang fram och hämtade upp honom.

"Jag vill ha min man" Hon stannade upp en liten stund "Eller henne" hon pekade på mig. Hennes naglar var lika röda som hennes hår.

"Din man går nog inte att få tillbaka" Sa Edward sarkastiskt. Han väntade lika lång stund som hon hade gjort "Och min fru ska du inte få!" medan han sa dom sista orden hoppade han mot henne och började slita av delar. Alla andra hjälpte till och efter några minuter var en stor eld utanför vårt hus. Jag hoppades att ingen av grannarna var hemma och jag verkade ha rätt.

Jag viste att dom skulle ta Victoria med storm. Det var en mot sexton.

"Är hon borta" Frågade jag och andades ut när alla nickade. Jag vände mig bort mot Charlie som låg med huvudet i Sues knä. Hon hade lagt en trasa med vatten kallt som Edwards hud på hans panna.

"Bella... Vad är det som pågår?!" Jag förstod genast att det var vampyrerna och varulvarna han syftade på.

"Eh... jo det är så att... Familjen Cullen är..." Jag la ansiktet i händerna och började gråta. Jag grinade för att jag hade ljugit om nästan halva mitt liv för min egen pappa. Edward kom fram och kramade om mig.

"Nej håll dig borta från min flicka ditt odjur!" skrek Charlie till Edward.

"Han och hela hans familj är... Vampyrer" sa jag. "Och Jacobs och alla hans kompisar är Varulvar"

"Håll dig borta från dom alla! Gå härifrån jag kallar på förstärkning!" skrek Charlie igen.

Jag kände mig plötsligt tom. Alla började gå mot dörren utom Edward.

"Vi är inte farliga för dig eller Bella" Sa han "Jag älskar Bella, och jag tror nog att hon Älskar mig med..."

"STICK HÄRIFRÅN!" Charlie fick en röd blå ton i sitt ansikte.

Det var bara jag och Edward kvar i huset och det kändes jobbigt att ha han här jag ville inte att Charlie skulle göra något han snabbt skulle ångra. Inte för att jag var rädd att Edward skulle dö, men Charlie.

"Jag förstår" sa Edward och började gå mot dörren.

Jag var tom. Det kändes som att jag inte kunde prata. Jag öppnade munnen för att säga något men jag fick bara fram en massa konstiga ljud.

Charlie hade rest sig bort från Sues knä. Han blev rädd för henne fast hon inte är farlig alls. Hon gick där ifrån snabbare än Edward som fortfarande stod och hängde vid dörren.

"NEJ!" Fick jag äntligen fram när Edward drog i dörrhandtaget.

"Bella det är som i gamla tider, Din pappa bestämmer" Sa han och log det där leendet som fick mig att smälta.

"Nej det gör han inte Edward snälla lämna mig inte. Jag..." Mer fick jag inte fram för tårarna stoppade mig. Edward försvann bakom dörren och jag såg bara en snabb skugga röra sig utanför.

"Hur kunde du!" Skrek jag till min pappa "Du är värdens sämsta pappa! Jag hatar dig!" Jag blev chockad över hur arg jag kunde bli. Jag fick inte dåligt samvete men jag hade aldrig sagt något sådant till Charlie förut.

Jag började springa upp till mitt rum när han stannade mig med bara ett ljud.

"Bella, dom är farliga för dig. Jag måste ringa poliser nu dom måste....Dödas!"

Jag kände hur allt runt omkring mig snurrade. Eller var det jag? Jag satte mig ner i trappan och tog mig på huvudet.

"Vad är det?" Sa Charlie. Han lät faktiskt lite orolig.

I ena sekunden kollade jag på Charlie, och i andra sekunden. Blev allting svart.

Jag vaknade på sjukhuset. Charlie satt och pussade på min hand.

"Sluta" Han kollade förvånat på mig men fortsatte.

"Sluta sa jag!"

"Bella" han pekade mot doktorn och jag såg att det var Carlisle. Jag blev glad av att se honom men jag kunde inte låta bli at titta runt i rummet. Jag trodde att han fanns här någonstans. Men jag såg honom inte.

"Är Edward här?" Frågade jag Carlisle. Jag såg Charlies blick sjunka ner lite men jag brydde mig verkligen inte om vad han tänkte.

"Nej, han bestämde att vara hemma så inte Charlie skulle bli arg igen" Han gav Charlie en arg blick och ett morrade steg ur den snälle doktorns strupe.

"Jag ska inte berätta det har jag ju lovat" Sa Charlie.

"Bra, vi är inte problem för dig eller Bella. Eller inte för Bella i alla fall" Sa han och hans röda ögon, som han nu visade, fick mitt hjärta att bulta snabbare än någonsin.

"Kommer jag någonsin att få komma hem till er igen?!"

Carlisle suckade och kollade sedan på Charlie. Jag förstod vad det betydde.

Jag skulle aldrig mer få träffa Alice, Rosalie, Emmett, Jasper, Carlisle, Esme och framförallt.


Fan-Fic Kapitel 1. Esme

Jag ville bara säga att jag inte fick några kommentarer om Fan-Fic-grejen men jag tror att många har läxor och så men här kommer kapitel ett. Den KAN inehålle spoliers inte många men läs den på egen risk !

Edward, Jag och Alice började långsamt gå mot lunchen. Det var ovanligt tyst idag, det enda man hörde var mina snabba andetag. Jag förstod inte varför en vanlig dag som denna var värd att hålla andan för. Edward spände sig.

"Har det hänt något idag?" frågade jag med en fundersam röst. Jag hörde själv min nyfikenhet. Edward suckade tungt. Första andetaget jag hört från honom på rätt länge. Det var en lättnad men ändå inte. Båda fortsatte gå som två pinnar men ingen svarade. Jag struntade i deras långsamma takt, riktigt långsamma för att vara vampyrer, så jag började gå snabbare mot matsalen.

På lunchen var det inte mer prat än när vi var på väg. Snarare tystare.

"Vad har hänt? Säg!" Jag började bli irriterad på att dom inte svarade. Ingen av dom fem vampyrerna tittade ens upp på mig. Alla satt bara och petade i maten som dom inte ens kan äta.

"Bella. det är Esme" Jag såg att Alice ville gråta. Men det var helt omöjligt i hennes kropp.

"Va? Vad har hänt med Esme?" Jag började bli nervös. Alice som alltid brukade vara på ett glatt humör satt nu bara och kollade ner i bordet. Hon petade lite på sitt halsband som hon fått av Esme när hon blivit Nyfödd som vampyr.

"Det är de vi inte vet. Hon skulle vara bortrest i två veckor. Hon åkte för en månad sen Bella."  Nu skar även Edwards röst sig.

"Var skulle hon åka? Varför har ni inte berättat för mig att hon skulle åka?" Jag blev lite arg nu. Varför viste inte jag något om att Esme skulle åka bort? Hon var som min mamma också.

"Hon sa: Jag ska åka bort i två veckor nu. Hej då. Vi han inte fråga var hon skulle vad hon skulle göra eller så. Men vi tror att hon är illa ute."

Rosalie började snyfta efter tillbaka blicken.

När jag kom hem såg jag att Billy Blacks bil stod parkerad vid min plats. Det förvånade mig att inte Charlies bil var där.

Jag öppnade försiktigt dörren och precis när jag skulle slänga av mig skorna hoppade Billy, Jacob, Sue, och hennes familj, till och med alla vargmedlemmar var där, fram och skrek:

"GRATTIS!" Ett litet skällande kom från vardagsrummet kom från någon vag jag såg inte riktigt vem det var men den lilla vargen började tränga sig fram. Det var Seth han stod upp och viftade på svansen glad som vanligt.

"Va? Jag fyller inte år idag" Det ryckte i ögonbrynet.

"Oj, Bella är det du? Nej har du glömt?" Billys röst blev tystare på slutet.

"Vad har jag glöm ..." Jag avbröt mig för just i den sekunden kom jag på att Charlie fyller år! Jag hade glömt min pappas födelsedag. Jag kände hur kinderna hettade till. Alla vargarna var här och jag själv hade glömt det!

"Åh nej! Ska jag ringa Dr. Cullen och säga att dom ska komma? Så det blir lite mer folk?" Jag kom på att dom har annat att tänka på men jag tyckte att dom kanske behövde ett litet kalas.

"Nej Nej det behöver du inte göra Bella" Jacob log. Klart att ingen av varulvarna vill att vampyrerna ska komma.

Det plingade på dörren. Jag öppnade snabbt och såg att Alice stod där med en present i handen. Klart att dom kom Alice hade säkert sett det här i en av sina syner. Hon hade en av sina vackra sidenklänningar på sig. Bakom henne gömde  Edward, Emmett, Jasper, Rosalie, Carlisle sig. Allt som saknades nu var... Esme.

"Får vi komma in?" Alice röst var mycket gladare nu än den hade varit i förmiddags.

Edward morrade till

"Klart vi får din jycke" sa han till svar på Jacobs tankar.

Seth började springa mot Edward. Han kastade sig upp på bakbenen och skällde av glädje. Han tog upp tassarna på Edwards axlar, Edward tog emot hans tassar och dom började dansa omkring.

"Ja självklart får ni komma in. Vad fina ni är" Det var dom.

Alice hade på sig en marinblå sidenklänning med en svart kofta och längst ner på hennes små fötter var det ett par svarta pumps med silvriga pärlor längst kanten. Edward hade på sig en ljusblå skjorta som han hade vikt upp två gånger i armarna, ett par mörkblå jeans och svarta finskor, Emmett och Jasper var ganska lika skillnaden var att Jasper hade på sig en av sina hattar. Rosalie var nog den vackraste av dom alla. Hon hade på sig en sommrig hatt men en stor svart blomma på. Hennes vita långa klänning med spets passade in med hennes klackar som även som hade pärlor vid kanten och en blomma vid tårna.

"Alice står för kläderna" skrockade Jasper fram.

"Det kan jag tänka mig" svara jag.

Jag såg att Alice hade en stor påse i andra handen. Jag förstod att hon inte glömt bort mig.

"Alice... vad har du i påsen?" jag ville vara säker på att det inte var till mig.

"Dumbom du tror väl inte att jag har glömt dig, spring upp och sätt på dig nu för jag skulle gissa på att Charlie kommer om en kvart." Jag suckade men gjorde som hon sa. Det var ingen ide att säga emot Alice. Det skulle bara sluta med problem.

Jag sprang up för trappan och stängde dörren till mitt rum. Jag hörde hur alla där nere började diskutera om alla presenter. Jag har köpt det och jag har köpt det! Dom ville överklassa varandra, ingen lyckades så det var kul att lyssna på.

Jag öppnade påsen och tog först och främst upp ett par ballerina skor. Det var en varm grön nyans i dom och jag trodde att dom passade in till klänningen.

Jag tog sedan upp en svart kort klänning med ljusrosa tyll under och svarta pärlor lite här och där på den. Jag blev chockad över hur fin den var så jag satte på mig den utan att tveka och gick sen ner till alla dom andra. Blickarna kom och gick studsade runt mellan klänningen och skorna. Ingen av dom hade nog sett en sådan underbar klänning tidigare.

Dörren smälldes upp och alla skrek grattis ännu en gång. Det var Charlie, men inte ensam.

Om ni gillar den här så säg det, Då kommer nästa kapitel imorgon och då blire lite mer SPÄNNANDE !

Dagens Fråga

Jag började på en liten ny Fan-Fic idag som jag tycker är mycket bättre faktiskt.
Den förra fattade man inte ett piss på så jag började på en ny idad som sakt, inte för att man fattar något av den här men den är ialla fall bättre!
Så jag undrar:
 eller inte?

Oavsett vad ni svarar så kommer jag inte fortsätta på den nya.
Jag skulle ju kunna ge den en chans så får ni besämma sen. PÅ RIKTIGT.

Eftersom ni redan vet vad twilight handlar om så är dte inte riktigt en "början" på den här.
Det händer jätte mycket saker påengång och den kanske inte är lika bra som andras kan vara men jag är inte bra på börjor xD Så jag bara körde på ! :D

Okej ett ski inlägg men men.

Fanfic kapitel 3 !

Här är forsättningen på den engelska fanficen som dem flesta av er gillade. Jag vill också meddela att det är ingen av oss som har skrivit denna fanfic utan det är en tjej som bor i Australien, och nej. Vi tänker inte säga vilken hemsida den kommer ifrån. Var snälla och sno inte material från andra, vi har inprincip bara 'lånat' det & vi säger ju inte heller att det är vi som har skrivit den - för det har vi inte. Så åter igen : Se men inte röra!
Heh, jag vet inte om jag får publicera det.. Men Ebba och Wilma verkar ha glömt den.. så here it is! =D

Chapter Three: Absolutely Splendiferous

So he wanted to go to the dance with me, huh? Then why was he standing over there being cornered in gym class by Drucinda Kurt, and smiling like he had won the lottery. I knew that grin, it was the “Wow, this chick’s into me” grin. I wanted to go over there and wipe that stupid smirk off his face.

“Renesemee, you alright?” My friend Bree had been trying to get my attention for the last few minutes.

“Yeah Ness, you’ve been acting weird. Weirder than usual! What’s wrong?” Her twin Belle reprimanded.

I sighed and looked up at them, they were my closest girl friends, and I loved them to bits, it was great that I could talk to them about stuff I would never say in front of him. Bree was short and blonde, with a cheeky smile that could light up a room. She was like a four year old, always giggling and never quite getting things. Belle, she looked the same as Bree, but had dark brown hair. Belle was the one to go to whenever I felt sad; she could make me happier with one hug. The girl loved to laugh, and always had a sexual innuendo or two up her sleeve. She reminded me of Uncle Emmett so much.

“Nah, it’s nothing guys. Don’t worry.” I replied, trying to hide this sickness in the pit of my stomach with a smile. I looked over at Jacob. They both followed my gaze.

“Oh,” they said in unison.

“I see,” said Bree. “Someone’s jealous!”

“Don’t worry about it Ness, Drucinda doesn’t stand a chance next to you. I see the way he looks at you. He was staring at you in Gym. And from what you’ve told me, I’d say the boys head over heels for you.” Belle gave me a hug.

I blushed, wishing that was true, “No he doesn’t. I’m his best girl mate, that’s how he sees me. And I’m happy just being his friend; I don’t wanna ruin what we have.”

“I doubt anything you’d tell that boy could make him want to leave you. It’s like you two were made for each other,” Belle sighed. “It’s obvious Ness.”

Bree finally caught on, “So you DO like him?” She said laughing. “Nessie and Jacob, sitting in a tree, K – I – S – “

I put my hand over her mouth. “Shut up Bree!”

“It’s so cute! Nessie’s going red!” She giggled. “And just so you know if he doesn’t realise how much you love him, he’s gotta be pretty oblivious.”

“Yeah right, whatever you guys say.” I replied. “Let’s go eat!”

So I linked arms with my two best friends and skipped to the cafeteria.

Jacob POV

Okay, so I admit it, I know I’m attractive, but this is just stupid.

I was cornered between my locker and the wall with Drucinda Kurt in a low-cut shirt and a pair of short shorts that would make even Daisy Duke squirm. She always tried to ambush me, but due to my superior intellect, (alright, advanced hearing, and smell) I always knew when she was coming. The clicking of those four inch heels and the sickly sweet perfume wafting down the corridor was my cue to leave.

She was saying something about the dance, about what dress she was going to wear or something like that. But my mind was somewhere else. I was thinking about Nessie playing basketball in Gym. Her hair bouncing around and her giggles filling the court. Her gracefulness as she stepped around her friends and the fact that she kicked her leg up backwards when she took a shot. And the way she jumped up onto the stage at the end of the lesson and sat down with her friends smiling, with her legs swinging in the air. It was times like Gym class when I got to admire her from afar, rather than up close, that I got drink in her beauty and purity.

I was pulled from my reverie, when Drucinda asked me to the dance.

“Hello, Jacob, I just asked you if you wanted to go to the dance with me!” She snapped impatiently.

“What?” I said, confused as all hell.

“The dance. You and me?” She said slowly. “You’re lucky you’re so hot.”

Oh God, please no. What about Nessie? I looked over to where she was sitting with Bree and Belle, the two little evil Wonder Twins. They were always hinting about me liking, well being in complete love, with Nessie whenever we were around her. She was looking at me, with sadness in her eyes; she turned back to them and smiled. She didn’t care I was talking to Drucinda, and I know she hated her. They got up to leave. Fine, be like that. I know how to play hard ball Ness. Bring it.

I turned back to Drucinda, “You know what, yeah, alright.”

Drucinda giggled and kissed me on the cheek. “See you later Jakey.”

Jakey? Only Ness and Emmett called me that. The latter because it was either Jakey or Jacobina.

Renesemee POV

What the hell? I was just sitting here, enjoying a perfectly good meal, when that whore comes up behind me and says, “Too late Renesemee, you should have gotten him when you had a chance.” Then she walked away.

I looked at Belle and Bree, they shrugged and went back to arguing over who got the last cupcake.

I started picking at my food when Jacob plonked down in the seat next to me, and swung around to look at me.

“Guess what Nessie?” He asked, picking up the girl’s cupcake and swallowing it in one bite.

“Hey!” They chorused.

I ignored them, “I’m guessing something to do with Drucinda Kurt letting you in her pants.”

He looked dumbfounded, “Umm, well I’m going to the dance with Drucinda but at the present time I’m pretty sure her pants are still on and currently unviolated.”

“Yeah whatever.”

“So you’re not mad?” He said with a smile.

“No Jacob. I’m not mad. I’m not mad because for every year we’ve been at school we’ve never gone to a dance, and always hung out together and went bowling or something.” I took a breath and continued, my voice getting louder and slightly more hysterical, “No, I’m not mad because you’re straying from our tradition to go to the dance with the one person I truly don’t like.” At this stage I had gathered an audience, the kids seating at the tables around us were listening in. “No, I’m not mad Jacob. Why the hell would you think I would be?” I grabbed my bag and stormed out the room. Bree and Belle followed.

Belle hissed to the kids listening, “What are you looking at?” While Bree gave Jacob a dirty look. He was sitting there with his mouth open staring at me.

Jacob POV

What the hell just happened? I thought she’d be happy, she’s always telling me about how many girls want me. God damn. I slumped down in my seat, “This is absolutely splendiferous,” I said to no one in particular. This got me a few looks from Nessie’s earlier audience; I looked at them, “Get back to your knitting!”


signatur 2

Kapitel 2 - I Just Thought, You Know...

Jag lovade att lägga in kapitel 2 igår, men det blev inte så. Det kommer nu istället (:

The incident in French went unmentioned, and I just grew more confused each day. Little things I picked up from him just added to my already cloudy thoughts; playing with my hair when he sat behind me in History, letting me lean on his legs watching 21 in Math. I just had no clue. I couldn’t talk to Auntie Alice about it, she’d tell mum, then mum would tell dad, then dad would kill Jacob. Uncle Jasper and Uncle Emmett were out of the picture, they would help dad kill Jacob. And Auntie Rose? I won’t even go there. As for my friends? Well, they wouldn’t let it go. They’re better off not knowing.

At school:

Why must he do this? Can’t he see the trouble we’re going to get into? You never mess with Uncle Emmett’s stuff. Never. Even under pain of torture, he’s a lot worse.

Uncle Emmett is the new gym teacher at my school; I’ve heard many girls’ comment on how they want to join him in the showers, and appreciate the way he looks in Speedo’s. I gag whenever I hear these revelations (I know I’m not actually related to him, but please, come on! I’ve seen him break his X-Box controller because he couldn’t beat the game! ). Jacob laughs and loves recounting their comments at home, especially when Auntie Rose is around.

And now, as Uncle Emmett in the shower after a dodge ball game with his class singing “Move Shake Drop”. Whenever I hear this song at their house, I go home. Straight away, I don’t want to know what goes down in their room.

I knew better, and so did he. But Jacob had this amazing plan to sneak into his office and replace his photo of Rosalie with one of Ian Thorpe in Speedos, write over his sporting awards in permanent marker, and stick a huge picture up in the gym of him with Auntie Rose, at a party she dragged him to. He’s in a kilt, he wanted to burn it, but ended up hiding it in his gym bag. No one ever went in there; you don’t know what you’d find.

So there we were. He was on look out. I was doing the dirty deeds as I was smaller, quieter and could come up with a good excuse if I was caught. I looked at Jacob with a pleading face, he smile reassuringly and went back to guard the door.

I pulled the picture of Ian out of my backpack and was grabbing the photo of Auntie Rose off his desk when Uncle Emmett stopped singing, turned the shower off and started to unlock the door. I don’t see why he even needs a shower, it’s all for show, and he likes seeing himself naked I suppose. Just as the door knob was turning, Jacob ran at me and pulled me under the desk. I was pressed right up against him, his hot skin against mine. My heart raced, and I didn’t know whether it was from the adrenalin rush or Jacob.

Uncle Emmett grabbed his brush and walked back into the bathroom. Jacob released me and cleared his throat. I turned around and glared at him, he smiled sheepishly and we crawled out of the room.

“Well that was a waste.” I said sulking.

“Not really,” he chuckled pointing up to the gym wall.

Stuck there, a huge poster of Uncle Emmett in a kilt. He’d done it this time.

We ran out of the gym just as we heard a booming voice yell, “What the - ?”

We stopped running and I stood there, out of breath and puffed, “God I hate you sometimes.”

“No you don’t!” He said cheerfully.

“Yeah, actually I do!” I retorted.

“Don’t say that Ness! You know it’s not true!” He laughed.

I looked at him, and he smiled goofily at me, his tongue lolling out, eyes crossed. I suppose I couldn’t hate him. When I didn’t answer he took my silence as a personal victory and slung his arm around my shoulder as we started walking.

I smiled to myself and leant into him. As we were walking down the corridor we saw a poster for the next school dance.

“We going?” Jacob asked. Was that hope I heard lingering in his question?

He knew we never went. It was meaningless, a time where guys and girls can hook up and not be judged. Where a girl can look like a total whore and no one cared. Leave your inhibitions at the door. Not really my scene. And the music! New age, “gangster” stuff. Uncle Emmett always had it booming through his speakers. I couldn’t stand it. One song everyone would be singing, and the next week it was “old”. I didn’t look like it, but I was more of a punk rock kind of girl.

I looked at him and snorted, “Are you serious?”

“Yeah, well I thought we could go, you know... Oh never mind...”

“Come on Jacob! Tell me!” I whined.

“No Nessie. It’s not important.”

“Oh, okay then.”

Then he took his arm from my shoulder. I didn’t like it. It felt weird. I looked at him sideways and his face was blank. No emotion showing. Oh damn, what have I done?

“Race you to the car?” I asked.

“Umm... yeah, okay then. Ready, set –“And he was off.

“CHEATER!” I yelled after him.

We ran and laughed, but his laugh wasn’t quite right. Not as much heart. It wasn’t Jacob’s laugh.

And I had no idea what to do.

Otroligt bra Fan-fic

Extremt bra Renesemee/Jacob fan-fic. Tack för tipset linda (:

KAPITEL 1 - And So It Begins

I suppose I always have loved him, you know, as a brother, a friend or even an uncle. But not like this. Not the heart stopping, knee shaking, hand trembling, brain incapacitating feeling that makes me hard to form coherent words from my mouth. And when did I start feeling this way for Jacob Black. I can tell you that with detail.

It was during the summer break from school; I was fully matured now, a junior at my high school. I was in the garage with Jacob, watching him work on his car. It always fascinated me; the diligence and hard work he put into this. And the passion. That’s what got me. His face screwed up, thinking about his car and nothing else, and then watching his face light up and smiling when he figured something out. It was a habit I could watch endlessly. And then it happened, he was lying on his skateboard and his head and upper torso peeked out from under the car. His face was covered in grease, his hair a wild mess, and his biceps bulging from the strain of the car.

“Hey Nessie,” he had said. “Hand me that wrench will ya?”

And I sat there like an idiot, mouth open, not able to think, or breathe. He had looked at me strangely. He stood up and waved a hand in front of my face.

“Ness! The wrench?” He crouched down to look at me, shirtless, oh God he looked good, with a look of worry etched into his brow.

I was pulled back to consciousness. “Oh yeah...” I fumbled in the tool box. “Here it is!”

I passed it to him and as he lied back down he asked with a confused expression, “You okay?”

“Yeah, I’m fine.” I had answered. “Just fine.” The truth though. I wasn’t.

And now, I had no idea how to act around him. I mean, I had plenty of guys been interested in me at school, and sure, a couple of them I had liked, but something always stopped me from becoming really involved.

I couldn’t act how my friends did around the guys they liked. The whole hair twirling and flipping, flirting, giggling and smiling thing; it wouldn’t work. I mean, this is Jacob. What was I supposed to do?

And my dad. What would he say? He always growled under his breath at any boy who looked at me sideways. What would he say if he knew the thoughts I was harbouring about Jacob, a boy who spends most of his time with me, and we would hug and muck around in the backyard?

In French one day, we were watching Moulin Rouge. To learn about culture and all that. Honestly, I think Mlle. Beaufort was just a little lazy. But I didn’t mind, it was my favourite movie, it made me sob with misery.

I was rudely interrupted by a poking in my back. Jacob was stabbing me with his pen. I turned around and hissed, “What?”

He smiled and said cheekily, “Nothing.”

I turned back around as Christian was singing a love song to Satine. I sighed, that stuff doesn’t really happen. Though I wish it did... A picture of Jacob floated in my mind. I growled inwardly. It was tormenting me, the thought of him.

The movie ended and tears were running down my face. The ending was so heartbreaking and distressing. If I were alone and not trying to maintain my exposure, sobs would be racking down my body.

I turned around to see Jacob sound asleep on his desk, mouth hanging open, drooling. That’s so cute. And disgusting. But this could be fun. He twitched. Must be dreaming. It’s a wolf thing I suppose. I bent down and whispered in his ear, “Jacob...”

He sighed and snored.

Time to shake things up, “Jacob honey, wake up!”

He sighed and mumbled, “Ren... es... mee...”

Whoa, back up there sparky. Did he just say Renesemee? Nah; I must be hallucinating.

But he said it again, clearly, “Renesemee.” He smiled and continued to sleep.

I bent down in front of his face, and watched him. He was so peaceful, childlike; I wonder what his dreams were. Probably running through the forest, the wind in his fur. Then all of a sudden he opened his eyes and yelled out, “Nessie!”

I jumped backwards, unable to speak, scared to the bone, as Jacob had doubled over on the floor laughing. I hit him with his pencil case.

“That wasn’t funny Jacob Black! How could you!”

“You should have seen the look on your face Nessie. Priceless!”

“How long were you awake?”

“Long enough.”

Then he tackled me to the floor and began to tickle me, I was giggling.

“Jacob! Stop messing my hair up!”

“I see you take after your Auntie Rose!”

Jacob had me pinned to the floor with a triumphant look on his face, and I was looking up at him, breathless and occasionally giggling. Just then Mlle. Beaufort entered the room from her storage cupboard.

“If you two have finished flirting, I would appreciate if you could take your teenage hormones, out of my classroom, as I have marking to do!”

We jumped up, my face going red, a trait I picked up from my mother.

“Yes Miss, of course Miss.” I mumbled under my breath, picking up my bag and walking out of the classroom with what was left of my dignity.

Jacob ran after me, “Marking!” He laughed, “Most probably finishing off that bottle of whiskey she keeps in her desk!”

He kept babbling on and laughing as we walked to the cafeteria. He was oblivious to the war that was raging on in my head.

Flirting? There was no way, but I suppose, he was flirting back if I was. I mean, Jacob wouldn’t flirt with me. Unless... But he couldn’t could he? I mean, he’s like a brother. Oh my God, this is so confusing.